Clara Collman - kost, hälsa, träning, lchf, poledance

Det finns få saker jag nojar över så mycket som att jag kan bli sjuk. Det kommer från att jag som yngre ALLTID var sjuk, i tid och otid, och ofta om jag hade något viktigt framför mig; en resa, konsert, viktiga repetitioner osv. Ofta handlade det om rejäla förkylningar som aldrig ville släppa. Det var när jag åkte till Australien som mina sjukdomsfall började sina och det senaste året har jag varit friskare än någonsin. Troligtvis för att jag tränar mycket och regelbundet.

En "konsekvens" från mina år som ständigt förkyld är att jag idag är otroligt medveten om min kropp och huruvida den är frisk eller inte. Jag vet direkt när en ordentlig förkylning är påväg, fast det bara kittlar lite i halsen. Det är vardag för mig att ständigt känna efter. Har jag ont i halsen? Är jag bättre, värre? Kommer jag kunna jobba imorn? Kan jag träna? Jag vet att det inte är så nyttigt då det orsakar mitt psyke mycket stress. Så de senaste månaderna har jag jobbat på att koppla bort den där stressen.Att strunta i hur det känns och försöka leva som vanligt ändå (Annars har jag ibland hoppat över aktiviteter för att vila och jag kunde få panik om jag t.ex inte fick tillräckligt mycket sömn när jag kände mig sjuk)

Jag har varit småförkyld de senaste veckorna men ändå tränat på som vanligt och varit fascinerad över att jag inte blivit sjukare (haha, jag vet..). Har gått efter regeln att sålänge jag inte har halsont eller känner mig trött, svag eller ond i kroppen kan jag fortsätta träna.

Gårnattens scenario: Jag har precis gått och lagt mig, jag har tränat på kvällen och mår som en prinsessa. Dagen efter ska jag jobba i 10 timmar på Globen. Då känner jag att halsen kittlar lite. Jag börjar känna efter, sväljer flera gånger och får för mig att det känns tjockare och tjockare i halsen. Jag blir panikslagen; jag har ju jobb imorgon och på fredag, stretch och träning på torsdag och ska iväg på Pole Art i helgen. Flyger upp och dricker typ en liter vatten, som jag brukar göra när jag vill kurera mig på något sätt men det inte finns mycket att göra. Då får jag för mig att vatten kanske hjälper. Får panik över att klockan redan är två och jag ska upp åtta.

Jag vaknar upp med halsont men drar ändå till Globen för att jobba. Jag är övertygad om att jag kommer att bli riktigt sjuk den här gången, men halsontet går över under dagen och påväg hem från jobbet känner jag mig liksom.. frisk??? Inte första gången det här händer mig i år. Det är helt nytt för mig att få lite ont i halsen och att det sen inte blir värre? Det är inte riktigt så min kropp har jobbat förut, men det är en väldigt trevlig utveckling.

Trots att jag känner mig bättre (fortfarande snuvig dock) blir det ledigt från träningen idag. Onsdagens halsont var väl min kropp som sa åt mig att ta det lite lugnt och tadaa! Clara tog sig en ledig dag.

På fredag flyttar jag ifrån mitt älskade Mariatorget, hem till pappa tills jag hittar nytt boende.

Har packat och städat hela dagen. Pjuh! Tur att jag snart tar en paus och drar till studion för träning! <3

Tog den här bilden på Ängbyplan igår när jag hade varit hos Agnes och hängt en stund. Vädret var så fint. Hade den här låten i öronen och kände mig oövervinnerlig. Vi hade pratat om att jag mår bra nu och jag måste bara säga det igen. Vad härligt det är att leva. Jag vet inte varför men jag vet att jag känner mig lycklig och tillfreds med livet just nu. Det är en underbar känsla.

Det var tungt att jobba idag. Jag är så chockad och förtvivlad över det som hänt i Oslo och Utøya att ett nöjesfält känns som den sista platsen man vill vistas på just nu. Men dagen gick ändå och ikväll har jag läst tidningen och det här blogginlägget och gråtit. Vill bara krama om min pappa och syster nu och säga att jag älskar dem. Mina tankar går till Norge och alla som är drabbade <3

När jag har något att se fram emot, oftast en viktig resa, har jag så länge jag kan minnas, utan undantag, lyckats dra på mig en förkylning just då. Sist jag blev sjuk var dagen innan jag skulle åka till Åre, jag hade sett fram emot det i månader, så vaknar jag upp och kan knappt svälja.

Samma sak idag. Och det är ingen vanlig dag heller, jag ska ju på festival.

Jag brukar få höra att det sitter i mitt huvud, men jag är en väldigt lättstressad person, så jag gissar att jag blir sjuk pga stress som leder till sänkt immunförsvar. Kan det inte vara så?

Nu drar jag iväg till Peace&Love-bussen, ska sova några timmar och kan bara hoppas att det känns lite bättre sen. För på något sätt brukar jag alltid lyckas bli frisk också.

Ikväll har jag gråtit okontrollerat. Har sådan obeskrivlig separationsångest. Massor av känslor exploderar i kroppen. Jag hade en sån mysig morgon igår med en väldigt speciell person som jag inte vill åka ifrån. Jag kan inte förstå att mitt år i Australien snart är över.

Jag såg the Social Network tidigare idag med Bouchra. Den var genialisk och brilliant. Ikväll skulle jag tagit en kaffe med en gammal kollega och sen en drink med Chenda. Men jag orkar inte. Jag känner mig illamående. Jag har tvättat hela dagen och borde börja packa ihop mitt rum. Men jag orkar bara inte.



True and everlasting didn't last that long. We're the lonesome, we're the lonesome.

bild lånad från Ebbas blogg.

Har bäddat ner mig i sängen med datorn och en bit mörk choklad och tittar på kronprinsessans bröllop. Gråter som ett litet barn. Det är så himla vackert, ett riktigt sagobröllop. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket bröllopet, och allt som har med det att göra, berör mig. Jag hade verkligen velat vara hemma när de gifte sig. Jag tänkte på det hela dagen, att jag skulle ha varit i Sverige.

 

Av någon anledning väcker bröllopet enorma hemlängtans-känslor. Jag längtar efter släktens julbord och farmors köttbullar(ja, det här vintervädret framkallar julkänslor mitt i juni), svenska bär och frukost på min balkong. Fika hos farmor och farfar. Strosa runt på stan i Västerås med mormor. Mitt joggingspår till Viksjö och tillbaka. Att vakna upp till ljuset av min Philips Wake Up Light och Vakna! Sommarstockholm, vinterstockholm, Gamla Stan. Det är svårt det där med hemlängtan. Ibland längtar jag så det gör ont. Saknaden känns i hela kroppen.

 

Just nu vill jag aldrig åka hem. Jag vill bara vara här. Jag är beroende av rutin för att känna mig bekväm i vardagen och just nu är jag så bekväm i Bondi att jag skulle kunna stanna för resten av livet.

 

Men idag är en sån dag när jag känner mig otroligt ensam och liten i stora vida världen. Min familj finns 30 timmar bort på andra sidan jorden. Hur kan man längta hem samtidigt som man aldrig vill härifrån? Jag visste att detta skulle bli en av de svåraste grejerna med min resa. Vad är hemma? Jo. Mitt rum, mitt hus, Sverige är nog alltid hemma.<3

Jag älskar verkligen Phoenix senaste album. Har lyssnat på Phoenix länge men aldrig varit världens största fan, jag gillar deras tidigare album men det här är bara helt fantastiskt. Jag började lyssna ordentligt på det när jag kom hit till Sydney och det har växt för varje dag. Som alltid med Phoenix är texterna så svåra att inte ens jag förstår dem. Jag som är besatt av sångtexter förstår inte. Men det gör inget.

För mig handlar det här albumet om Australien. Ja, varenda låt faktiskt. Det kommer nog alltid att påminna mig om mina upplevelser här. Både bra och dåliga.

"When the lights are cutting out, and I come down in your room.
Our daily compromising is written in your signed armistice."

Hej. Nu kommer ett väldigt långt inlägg med mycket text som inte kommer göra den här bloggen mycket roligare än vad den redan är (haha), men ni som känner mig eller står mig nära fan ta och läsa ändå.

Mina 6 månader i Australien har inte bara varit härliga och fantastiska. De har också stundvis varit ensamma, tråkiga och jobbiga. Det har inte alltid varit enkelt. Att åka själv har både bra och dåliga sidor. Jag åkte för att prova lyckan i ett nytt land och skaffa ett nytt liv. Och det tar tid. De första månaderna präglades av en del hemlängtan. Jag tyckte att jag ”missade” så mycket av det som hände, när mina vänner gjorde massa roliga saker till exempel. Det tog ett tag att komma över de känslorna och det var först för kanske tre månader sen som de försvann helt. Istället för att längta till det som händer hemma i Sverige kunde jag njuta av mina egna upplevelser.

Ända sen Madde kom hit och hälsade på mig har jag haft en gnagande ångest över hur lite tid jag har kvar i Australien. Det var då både hon och Chenda började prata om att jag borde stanna här längre. Jag blev upprörd och irriterad när de började prata så eftersom de väckte jobbiga tankar som jag inte ville handskas med. ”Jag kommer hem till sommaren och alla mina planer. Jag MÅSTE ju åka hem! Eller?” De tankarna fanns kvar någonstans i bakhuvudet och har liksom mognat, trots att jag hade bestämt mig för att åka.

Innan jag åkte till Melbourne förra veckan gick jag förbi Rubi Shoes påväg hem till Chenda. I skyltfönstret sitter en annons om att jobb finns tillgängliga. De där tankarna i bakhuvudet väcktes till liv och jag fick en liten vision – jag såg mig själv med ett nytt jobb som jag trivs med och nya upplevelser i Sydney. Hemma hos Chenda kom vi in på diskussionen igen. Jag kommer inte ihåg vad vi sa men vi pratade om att jag faktiskt kan stanna och hur kul det skulle vara.. Chenda kom själv till Sydney för 6 månader sen, från Melbourne, och hon tycker också att det har tagit lång tid att stadga sig och komma igång med livet. Vi pratade längelänge och på bussen hem funderade jag på det vi hade sagt. Ju mer jag tänkte på det desto starkare blev magkänslan – det kändes liksom helt rätt att stanna. Jag blev alldeles varm och glad och när jag kom hem den kvällen hade hela min kropp bestämt sig – Jag ville stanna i Sydney.

Jag har alltid varit väldigt bra på att se för mycket framåt och glömma bort nuet. Så mycket av resan har gått åt till att längta till sommaren i Sverige och göra upp planer med vänner och familj. Nästan så att jag ville att min Australienresa skulle gå så fort som möjligt så jag kunde åka hem igen. Vad är det för tänk?! Vilken energi jag har slösat bort. Mina vänner finns kvar och jag missar ingenting. Jag vill ta vara på tiden jag har i Sydney. Det är NU mitt liv här har börjat! Det tog 6 månader och jag kan inte tänka mig att åka hem än.

Så – jag vill bara att ni alla ska veta vad som ligger bakom mitt beslut. För alla som inte vet så har jag ett Working Holiday Visa som gäller i ett år. Alltså kan jag stanna i Australien till senast den första december. Så det är antagligen då jag kommer hem. Men samtidigt som jag inte måste hem, måste jag inte stanna heller. Kanske kommer jag om en månad, vem vet ;)

Jag är lite ledsen över att jag missar sommaren i Stockholm med alla mina fina vänner. Ni ska veta att det inte bara har varit ett lätt beslut. Jag saknar min älskade syster och att jag kommer missa världens finaste Malins student och vår sista sommar innan hon åker och pluggar i England, usch det gör så ont. <3 Jag ber om ursäkt till er som jag gjort upp planer med som nu måste ställas in – men jag tror att alla berörda förstår :) Just nu ser jag bara min närmaste framtid i Sydney. Jag stannar, och det känns så bra!!!!!!

Än är inte det nya datumet satt, jag är fortfarande mitt i processen att boka om biljett men det borde vara klart imorgon eller övermorgon.

Tack pappa, Filippa och mina fina vänner för ert stöd. Kärlek till er från andra sidan jorden.

PS 1 Jag har jobbat på att bygga upp min sommargarderob hela hösten här och handlat massor på rean som jag tänkte ta med hem.. Nu måste jag istället förbereda mig för vintern i Sydney(blä). Hmm, det är väl bara att skicka hem allt till lillsyster så hon har nåt att ha på sig till sommaren?!?!

PS 2 Snälla kan någon skicka över en Marabou Polka till mig? Jag vill ju prova den. Tidig 20-årspresent? Maila min bloggmail collmanblogg(at)hotmail.com så kan ni få min adress :)

PS 3 En till sak som jag sörjer – jag kommer inte kunna cykla på min underbara Crescent City i sommar. Nästa vår när jag är i Sverige, då ska jag cykla på den varje dag så snart snön försvinner. Jag älskar min cykel.

PS 4 Jag vet att bloggen har varit lidande i typ månader nu. Jag har försökt komma igång flera gånger men det går liksom inte. Men jag lovar – SNART! Blir det andra bullar.... :D

Gårdagens avskedsfest blev superlyckad och jag kunde inte vara mer nöjd. Många fina vänner kom och jag var så lycklig över att ha samlat så många människor jag älskar under samma tak. Har verkligen fått säga ordentligt hejdå till alla, även de som jag inte hunnit med att träffa under de här intensiva jobbmånaderna. Tack alla ni fina vänner som kom och gjorde min kväll igår. Jag är så glad att jag har er och jag kommer sakna er så mycket!

Idag har varit en perfekt bakisdag. Chips till frukost, nutella till lunch och pizza till middag. Nu ska jag stupa i säng. Godnatt!

Det blir inget stort firande, efter hela studentspektaklet tar jag det hellre lite lugnt på min födelsedag. Om en stund kommer farmor och farfar och fikar, och senare ikväll firar jag med vännerna!

Så passar vi på att gratulera Lindsay Lohan som också fyller år idag, närmare bestämt 23 (visst trodde man att hon var äldre?!)

Det slog mig just hur opersonlig jag är i bloggen. Skriver om träning, mode, plugg, men aldrig personligt. Så det här inlägget får gå ut på att avslöja två personliga saker, för jag behöver verkligen skriva av mig just nu.
Okej. Nummer ett.
Jag har träffat en pojke hela sommaren. Träffat som i dejtat då. En som jag verkligen tyckte om.
Jag har just avslutat det tror jag. 
Nummer två.
Jag tillåter aldrig mig själv att fästa mig vid någon, eller bli kär i någon. Jag har förändrats genom min "history of boyfriends" och ser helt annorlunda på kärlek och förhållanden nu. Ibland känns det som om det är barnsligt att bli kär. Kanske för att jag inte har känt den känslan på så sjukt länge, eller för att jag har bestämt mig för att skjuta bort den.
Så, som nu, när något bra tar slut tillåter jag inte mig själv att bli ledsen eller nere. Jag bara fortsätter framåt. Har inte tid att bli sårad.

Men fan. Ändå är jag ledsen nu. Jag skulle vilja gömma mig någonstans, bara ett tag, och slippa litegrann. Och jag trodde verkligen inte att jag skulle känna så.

I don't wanna waste you time
I don't wanna waste you time
I just want to say
I've got to say
We worked hard, darling
we don't have no control
we're under control.

- the strokes

I shot my heart to let you go
I shot it down for you, but you don't know
I let my soul grow cold
And it's all, it's all I could