Kämparglöd
and its in your eyes
It’s the fire, inside you
Let it burn
Yeah, and if I’m ever at the crossroads
And start feeling mixed signals like morse code
My soul start to grow colder than the North Pole
I try to focus on the hole on where the torch goes
In the tradition of these legendary sports pros
As far as I can see I made it to the threshold
Lord knows I waited for this a lifetime
And I’m an icon when I let my light shine
Shine bright as an example of a champion
Takin the advantage never coppin out or cancelin
Burn like a chariot, learn how to carry it
Maverick, always above and beyond average
Fuel to the flame that I train with and travel with
Something in my eyes say I’m so close
To having a prize
I realize I’m supposed to reach for the sky
Never let somebody try to tell you otherwise
Egoboost
Så! Jag har självklart varit lite nyfiken på det första numret av Egoboost så det är nu inhandlat och genomläst.
Mindre bra: alla annonser som inte boostar mitt ego någonstans. Till exempel annonser för Kilokiller (bantningsbrustabletter), fransserum för längre ögonfransar, exklusiv hemma-spa-serie mot celluliter...
Tidningen känns lite hattig, inte så organiserad, men jag är säker på att det kommer bli bättre för varje nummer när de börjar bli varma i kläderna på redaktionen.
Det bästa: Hanna Perssons krönika och Sofia Sjöströms sidor såklart, som är alldeles för få! "Egoboost-sidorna"! Och självklart de grymma och (till synes) helt oretuscherade bilderna på Michaela Forni! Älskart!
Egoboost levde upp till mina förväntningar men inte mer. Det är kul med en tidning för unga tjejer som fokuserar på karriär. Jag tror det behövs. Men jag har svårt att förstå vilken målgrupp tidingen egentligen är riktad till? I det stora hela tror jag inte riktigt att Egoboost är en tidning för mig, trots att den har många uppfriskande inslag!
We can pop bottles all night
Baby you can have whatever you like.
låten som fick mig att falla
your name
Genialisk. Första lyssningen lämnade inget intryck, efter två gånger var jag fast.
Låten och videon sitter i mitt huvud nu. Fan vad snyggt.
GaGa
Förra onsdagen var ju jag och Madde på Lady GaGas konsert här i Sydney. Vi hade riktigt bra sittplatser som tyvärr var väldigt högt upp. När man är van vid ståplatser på konsert är det verkligen jobbigt att sitta högt upp. Man får aldrig liksom "vara med". Jag ville verkligen komma närmare, jag älskade det men om jag hade stått i publikhavet hade jag nog varit i total extas.
Showen i sig var sjukt bra, GaGa sjöng felfritt, hann med typ 16 klädbyten och var på topp hela kvällen. Bandet var grymt också! Inledningen med Dance In The Dark (en favorit) och Just Dance fick igång publiken ordentligt, har aldrig upplevt ett sånt enormt tryck i en konsertlokal.
”I remember earlier this year when i was in jail, and beyonce came and bailed me out”, sa hon innan Telephone med Beyonce drog igång och det var som om en bomb släpptes i lokalen, vilket sjukt tryck från publiken. Det var nog första gången jag stod upp och dansade också.
Under showen körde hon det mesta av sina album och det var nog ingen speciell låt jag saknade. Dock en låt jag aldrig hade hört! Kanske något nytt. Mot slutet kom Poker Face och då stod vi upp igen, såklart haha. Gissa sista låten då? Bad Romance såklart.
Som vanligt på live-konserter blev jag nästan chockad över hur fantastisk röst GaGa har. Man tror alltid att artister ska låta sämre än de gör på det inspelade materialet men jag insåg i onsdags att jag snarare hade underskattat hennes röst.
Vad jag inte gillar med Lady Gaga är hennes lite överdrivna kärlek till sina fans. Hon tackar gång på gång oss för att vi har kommit, hon säger att hon älskar varenda en av oss. GaGa grät faktiskt vid ett tillfälle (hur äkta tårarna var vet vi ju inte) under Speechless. Hon pausade mitt i och förklarade sin kärlek till sina fans, det både syntes och hördes att hon grät. Det var fint men för mycket. Dessutom sa hon åt oss att göra ”Monsterhanden” (man håller upp handen som en klo) hela tiden och hon kallar ju sina fans för sina små Monster. Det blir jag bara så trött på.. Jag är inget jävla monster, haha.
Hur som helst: ni som ska se GaGa i Globen kommer inte att bli besvikna! Vilken entertainer den kvinnan är. Det var så jävla sjukt och konstigt att det var över så snabbt. Vill se henne igen!
Såhär långt bort satt vi alltså.
En av alla klädbyten - klänningen som rörde på sig.
Musikorgasm
Brukar ni använda det ordet? Inte jag, det låter så konstigt. Men jag skulle vilja. Det är ändå två känslor som liknar varandra väldigt mycket. Ni vet, man lyssnar på en fantastisk låt och känner att den är på väg mot sitt klimax. När det kommer känns det i hela kroppen, man ryser, nästan skakar. Tänk att musik kan få endorfiner att pumpa genom blodet på det sättet, det är fantastiskt.
GaGa Oh La La
Den 17e mars ska jag och älskade Madeleine gå på GaGa's konsert i Sydney Entertainment Centre!!!
Jag kan inte låta bli att älska denna fantastiska kvinna, kan all hennes musik utantill, det är något med mig och låttexter.
Vad grymt det kommer bli! Längtar!(Fast mest tills att Mädz kommer)
Vintage Shakira
När jag var 12 år köpte jag helt randomly Shakiras spanskspråkiga album ”Donde Estan Los Ladrones” som kom ut år 1998, innan hennes stora genomslag i väst. Jag har aldrig varit något stort fan av hennes musik sedan dess men det här albumet är helt magiskt, fortfarande en stor favorit.
Lyssna.
"Tú"
"Moscas en la Casa"
Rufus e så himla fin
En gammal favorit!
New Moon
Jag som är rätt kritisk väntade mig en stor besvikelse men blev faktiskt imponerad! Regissören hade följt boken pecis lagom mycket och inte hittat på något dumt som förstörde magin. Vissa saker tyckte jag att de kunde lyft fram mer, som Bellas depression. Ett plus var att de istället hade fått med fyndiga detaljer som gjorde filmen mer levande, till exempel att Edwards kind krackelerar lite när han slungas mot ett stengolv av The Volturi.
Både början och slutet var välgjorda och ramade in historian bra! Trots tidvis taffliga skådespelarinsatser(Kristen Stewart kan bara slicka sig om munnen, Robert Pattinson kan bara frenetiskt rynka ögonbrynen och Taylor Lautner flexar mest musklerna) gjorde filmen och karaktärerna verkligen intryck på mig.
Tempot var hela tiden högt och jag fick min dos spänning, äventyr och romantik.
Mainstreamfilm när den är som bäst! Team Jacob!
(500) days of Summer
Bio: 500 days of Summer igår på Sergel.
Jag är tyvärr besviken. Men besviken på ett speciellt sätt. Inte det att filmen var dålig. Men jag trodde att den skulle få mig att må bra, och istället gick jag ut från biografen helt nedstämd. Den slutade inte sorgligt men den slutade helt fel. De där 500 dagarna.. Jag ville att de skulle vara fler. Men man blir trots allt varnad i början av berättarrösten som säger "This is not a love story."
Hur som helst var den stundtals otroligt välgjord, rolig, och Joseph Gordon-Levitt är galet söt i rollen som Tom. Summer däremot.. Bitch.
